Vår investeringsstrategi.

• Vårt globala dealflow kommer primärt från de enastående entreprenörer och investerare som är en del av vårt nätverk.

• Vi har ett brett investeringsmandat men fokuserar främst på onoterade tillväxtbolag. 

• Investeringarnas storlek varierar, men vi avser att vara passiva ägare i våra portföljbolag.

• Vårt mål är att ha en tydlig och effektiv investeringsprocess.

En godnattsaga.

Det var en gång …

… för några år sedan, som en ung man startade ett bolag med två vänner. Den unge mannen hade en dröm om att starta upp något som skulle göra online shopping enklare. Det fanns ingen exit i tankarna, utan allt fokus var på alla de problem som fanns att lösa för köpare och säljare. Det var hans idé men han trodde ändå på att dela lika med sina medgrundare i aktier, den enda sak han tog som kompensation för att det var hans idé var VD-jobbet.

Det var annorlunda tider då: "internetbubblan" hade spruckit bara några år tidigare, tillväxtaktier var inte lika glödheta och drömmen om att starta eget bolag var främmande, krånglig och till och med töntig. De flesta studenter drömde då om anställning på de stora internationella bankerna eller konsultbolagen. Men har man en bra idé, så ska man inte ge upp innan man ens försökt.  

De unga pojkarna hittade en ängelinvesterare och fick ihop tillräckligt mycket pengar för att sätta igång. De hittade också några utvecklare som skulle bygga den första versionen av bolagets system. Här hade dock grundaren sin första lektion i begreppet "långsiktig". När de gav bort 37% av bolaget till utvecklarna, trodde de 3 grundarna att utvecklarna skulle stanna och bygga bolaget vidare med dem. Det var dock inte så som utvecklarna uppfattat det, så efter bara några månader gjorde de klart "jobbet" och lämnade. Men de tre grundarna arbetade vidare och lyckades få bolaget lönsamt efter bara 6 månader. 

Men så kände grundarna tidigt att de ville ha andra aktieägare, ägare som backade och trodde på bolaget, ägare som kunde addera mera värde, särskilt legitimitet eftersom bolaget hanterade mycket pengar och grundarna var unga (23 faktiskt). De ville inte riktigt resa pengar, eftersom de kände att de redan tappat så mycket ägande, men de insåg att de kunde göra en secondary, få utvecklarna att sälja till nya investerare som var mer supporterande och trodde på bolaget.

Tur nog fanns intresset för deras bolag från då två framstående affärsmän som representerade ett erkänt investmentbolag med massor av erfarenhet från branschen. De två affärsmännen köpte ut de tidigare investerarna, och ville vara med på bolagets resa utan förväntningar på snabb avkastning. Men efter bara några år kollapsade en del av de två affärsmännens bolag och pang-boom så behövde VD:n hitta nya investerare.

Tur nog hittade han nya investerare, några som ärligt kunde kalla sig själva för ”långsiktiga” eftersom de hade funnits i decennier, och dessutom var det lyckligt nog de bästa investerarna som fanns i världen. De nya investerarna täckte en del av det som de två tidigare affärsmännen behövde sälja men det behövdes mer. Därmed behövde VD:n än en gång leta investerare: inte för att samla kapital till det lönsamma bolaget utan för att sälja resterande del hos de två affärsmännen. Och ännu en gång kom nya investerare som garanterade långsiktighet, men som tidigt såg utmaningar och därmed ville ur sin investering.

Ni fattar grejen. VD:n la mer tid på att hitta nya investerare än att faktiskt jobba med bolaget. Att skala upp och lansera på nya marknader, etablera en stark bolagskultur och ta fram nya produkter krävde förstås en hel del! VD:n såg därmed förlorade möjligheter, sämre kundupplevelser och en stor frustration växte fram. Och det skulle inte bli bättre. 

VD:n behövde återigen hitta nya investerare men denna gång var det en av de mest framstående private equity fonderna som ville investera, som dessutom lovade att stötta honom i de tillväxtmöjligheterna som han såg. De hade dock lite olika syn på risk: när VD:n var ivrig att satsa högt på nya produkter och marknader, så ville private equity ägaren minska utgifterna, förbättra lönsamheten och förbereda bolaget för en börsintroduktion. Men tack vare den genuint långsiktiga investeraren som backade hans ambitioner så kunde VD:n och hans kollegor få mandaten att leverera på planen och resultatet blev Europas högst värderade privata tech bolag.

The end och alla levde lyckliga... 

Eller inte riktigt än. Vad lärde sig VD:n av allt detta? 

Vad som kunde ha varit en självklar resa för VD:n och bolaget blev istället lång och skumpig. Och framförallt la han oproportionerligt mycket tid på att hitta nya investerare då de “långsiktiga” aktieägarna behövde sälja sina poster. Miljarder kronor samlades in, men bara en bråkdel av dessa kom bolaget till nytta. 

Men som tur är lärde sig VD:n något:

• ”Långsiktigt” kapital är sällan långsiktigt. Ofta innebär långsiktigt kapital runt 5-7 år.
• Investerare vill gärna säga att de är mer än bara pengar, men faktum är att oftast är de just bara pengar och ibland pengar med en massa stök. Många är i vägen för grundare, VD:ar och ledningsgrupper i olika beslut. 
• Styrelsemedlemmars primära och viktigaste funktion är att bedöma om VD:n är lämplig för jobbet och gör sitt jobb ordentligt. Men många styrelsemedlemmar är inte noggranna med att utmana VDn, och kan borra ned sig i frågor med litet värde för bolagen, istället för att se att ibland är bästa strategi att inte göra något alls.

Allt detta fick vår sagas VD att börja intressera sig mer för hur den här investerarbranschen egentligen fungerar och var alla professionella pengar kommer ifrån. Det visade sig att pengarna kom ifrån så kallade ’limited partners’. Och limited partners var bara ett annat namn för ytterligare lager av fonder och investerare som själva förvaltade pengar från andra investerare och så vidare. Kärnan av var pengarnas ursprung var ofta pensionspengar, donationer från universitet och välgörenhetsorganisationer.

Det gladde såklart vår VD:s hjärta att det värde han och hans kollegor hade skapat gynnar pensionärer, forskare och studenter. Dock förundrades han över hur mycket pengar som faktiskt försvinner i alla lager av professionella investerare och deras avgifter. Samtidigt finns det människor som inte är professionella investerare som bara kan drömma om avkastningen som dessa professionella investerare får ta del av. Men de får inte möjligheten att investera. 

Den unga mannens berättelse gav oss en idé för att lansera något nytt, avvikande, spännande och kanske lovande? Som Ingvar Kamprad sa det så väl: "linje annorlunda". 

Vi är Flat.